♥

Varför bryr vi oss om vad alla tycker? Är det en del av oss människor, finns det något inom oss som gör att vi alltid behöver stanna upp en sekund, inte för att veta ifall det man gör är rätt utan för att se till så att det man gör eller säger är coolt nog för kompisarna runt omkring en, det spelar ingen roll om det är någon som blir sårad på vägen för det gör bara att man hamnar ännu högre upp på "popularitetslistan". Finns det någon som gör att vi inte kan stå upp för något på egen hand för då hamnar man utanför och det är det hemskaste som kan hända, ja förstås, ifall inte alla andra håller med då.

 

Alla säger att man ska vara sig själv, men när man kämpat sig genom alla motgångar för att våga visa sitt riktiga jag så är det fel. För då är man antingen för ytlig, perfekt, dum, dryg, ja vad som helst kan vändas till något negativt. Vi lever i en värld då man ska le och hålla med alla andra, för annars blir man inte accepterad.

 

Vad är det med oss människor egentligen? Det går så långt att man kan göra i princip allt för att få lite uppmärksamhet, för att få just den där killen att kolla lite extra på en, för att få våra föräldrars bekräftelse. Ungdomar dör var och varannan dag  för en sån extremt onödig anledning som mobbning, folk som bara måste slänga iväg kommentaren om att man är fet, ful, dum i huvudet när man går förbi någon i korridoren, man kommer hem och möts av kommentarer på internet som är värre, för det är väl enklare att skriva än att stå öga mot öga och säga att man vill att någon ska ta livet av sig. "Vadå jag sa ju bara en sak" ifall du tänker så, ja då tänker mest troligt resten av personerna som mobbar personen också så, tillslut blir det ganska mycket för en person att behöva ta, eller hur? 

 

Vi är i en värld full av uppmärksamhetsberoende, osjälvständiga ungdomar som inte har någon aning om vad dom håller på med. Vi gör först och tänker sen, men det funkar inte att säga "det var ett misstag jag ångrar mig", det får inte den utsatta att må bättre, det får inte den utsatta att förlåta dig och glömma bort det och jag är säker på att det inte får den utsatta att resa sig från graven.  

 

-

 

Jag är antingen självständig eller ensam, eller lite av båda delarna. Jag söker inte tröst hos människor, jag har aldrig tyckt om att visa mig svag inför andra människor. Bortsett från begravningar är det inte många som sätt mig gråta, om dom gjort det är det för någon andledning som verkligen tagit hårt på mig, inte för att någon tog min mössa. Nej men ni fattar, det måste vara något riktigt jobbigt som hänt. 

 

Det senaste året har nog fler sätt mig ledsen än vad antalet personer sätt mig ledsen inom hela mitt liv. Folk förändras, folk försvinner och varje gång sitter man där och undrar vad det var man gjorde fel. Jag har fått nog av det, något inom mig har insett att relationer, såsom vänskap och kärlek, det tar mer än vad det ger tillslut. Visst det var väldigt skönt att ha en pojkvän man visste alltid fanns där, men det slutar alltid med tråkigheter. Precis som det uppstår saker under tiden också, vissa säger att det gör en starkare. Sure, vi lär oss, men jag har fått nog av allt. Jag kan bygga upp mig själv på andra sätt än att trycka ner mig själv (för att sen växa som person som verkar vara en taktik), må dåligt eller trycka ner andra.

Jag säger inte att jag är något helgon, jag är inte alltid lycklig, men jag har insett att det vi gör är fel och ja vill inte vara med på det längre.