♥

Jag har alltid trott att jag varit så ärlig, mot mig och mina nära personer. Men på senaste tiden har jag insett, att allt bara varit något jag inbillat mig. Jag sätter en press på mig själv som stiger och stiger precis innan jag nått toppen. Så jag lyckas aldrig, känner aldrig att jag lyckats, att jag ådstakommit det jag ville. 

-

Som jag nämnt tidigare så kommer och vill jag alltid försöka hjälpa personer för jag ser inte det som att det är "försent" som vissa påstår. "hon har varit sådär i flera år hon kommer inte förändras", ändå ser jag hopp i henne. För jag vet själv hur svårt det är att få tillbaka förtoendet och respekten när man en gång fått det att rasa. Hur mycket man ångrar sig men måste ändå fortsätta i samma gamla utnötta spår, för att man varken vill eller orkar försöka förbättra sig när man vet att 99% av luleås befolkning inte kommer ändra syn på en. 

-

Det vart ett litet sidospår redan nästan första meningarna. Det inlägget från början skulle handla om var hur jag har insett att jag måste sluta lägga sån press på mig själv, att jag ska få alla att må bra. Att jag ska få hela världen att bli en bra plats, det är mina önsketankar som jag måste släppa innan jag rasar helt. 

Jag kommer inte nämna några namn då jag inte vill hänga ut någon men under dom tre senaste åren har jag haft många kompisar/bekanta som haft problem, vissa större än andra men jag gör inte skillnad för det. Jag försöker hjälpa alla lika mycket, men när jag tänker efter har många av dom försvunnit, jag har suttit och kämpat för att få dom på fötterna igen. Jag har lagt mina behov och mina känslor åt sidan för att sen bli lämnad kvar där med mina "problem". Visst jag väljer att ta på mig att hjälpa andra men det känns inte rätt. Nu efter några år har jag börjat inse att jag måste sluta ta på mig ansvaret för att få någon att må bra, ALLT ansvar kan inte vara på mig. Menar inte att jag inte vill hjälpa, det vill jag mer än gärna. Det som är felet är att jag själv tar på mig så pass mycket ansvar i det hela att jag börjar må dåligt av det jag själv. 

Ni vet, eller dom flesta iallafall, när man har sina ups and downs. Ifall man är i en svacka i livet, som sen byggs på med att ens kompis har problem, så man vill verkligen sätta sig ner och prata med personen, plus att skolan går skit för att man inte orkar ta itu med det, sen att man har sån fittig attityd mot dom som inte förtjänar det. Allt det tillsammans kan bilda en bomb som exploderar för eller senare. Och den bomben exploderar inuti mig mellan varven, jag vill inte nämna det för att jag egentlgien hatar att snacka om mina känslor och all sånn där skit. Skriva är liksom helt okej, jag når ut till mina vänner för att göra det lättare för dom att förstå.

-

Jag vet faktiskt inte vad jag vill få ut utav det här, det är svårt när man inte vill skriva för mycket det blir lätt fel och jag känner mig inte bekväm med det. Men det kändes onödigt att radera det när allting egentligen är sant. Så ha en bra natt så hörs vi imorgon. 

Förlåt för att jag nästan aldrig har bilder men ni får klaga på blogg.se appen.