♥

Inget funkar just nu. Förutom att nuförtiden är jag glad, jag ler. Åtminstonde på dagen, på kvällen rasar allt. Jag är rädd, jag vet inte vars allting blir fel, jag tar ut saker i förskott för att försöka vänja mig vid tanken att det kanske, bara kanske kommer bli såhär. Jag får panik, jag vet inte vad jag ska göra, vem jag ska vända mig till. Jag har några stycken jag kan prata med, sen min familj såklart. Men innan jag kan försöka förklara för andra vad som händer i min hjärna måste jag ta reda på det själv. Ingen kan hjälpa mig, jag står ensam nu och måste fixa det här själv. Tillslut kommer jag kunna prata om det, när jag vet vad det är jag är rädd för, vad som gör att jag aldrig kan somna, vad som gör att tårarna bara kommer helt plötsligt, lika snabbt som dom försvinner oftast.
Jag är frustrerad, jag är besviken, jag är less men som jag sa är jag till största delen rädd. Jag är rädd för vad som kommer komma, vad som kommer hända. Vad det kommer bli av mig. Det är nu eller aldrig, jag måste samla mod, sluta tänka på rädslor, våga göra dom där sakerna jag måste göra för att få allt på plats igen. Jag känner inte igen mig själv, inte någonstans. Folk förändras, men det är tufft när man inte vet, inte vet vad som kommer hända.
Jag är så jävla feg, det värsta jag vet är att bli sårad, efter alla dessa ord, efter alla krossade hjärtan och tårar som runnit för min kind borde jag vara van. Men jag blir bara räddare och räddare för varje ord jag får höra. Alla dessa år har jag lurat mig själv och alla andra att jag inte bryr mig, det var en strategi för mig att överleva det här. Att inte bryta ihop helt, jag lurade mig själv att jag inte bryr mig. Nu sitter jag här, rädd för mig själv, inget självförtroende, inget mod. En flicka på 13 år som har fuckat upp sin egna hjärna.
Jag vill inte vara såhär, jag vill inte må såhär, jag VILL inte vara rädd nå mer. Men hur, hur ska jag fixa det här när jag inte vet vad som händer i mitt huvud. Jag vill inte bara rädda mig själv, en av mina drömmar sen jag var liten var att hjälpa folk, jag visste/vet inte hur, men på något sätt vill jag hjälpa folk att hitta livsglädjen igen. Rädda svältande barn and so on, men hur ska jag lyckas med det när jag inte ens lyckas hitta min egna livsglädje? Det är mycket jag inte kan gå ut med på bloggen, eftersom att det är för privat. Men jag kämpar, varje dag, försöker hålla minen, vara glad, men jag vill egentligen inte låtsas något mer, jag vill ställa mig framför klassen och skrika ut vad jag känner, hur jag mår pga vissa utav dom, vad dom lyckas göra mot mig och med mig, sen försvinna därifrån. För gott, aldrig mer stoppa min fot innanför Nya läroverkets dörrar. Sen fara bort, långt Bort för att försöka hitta mig själv. Skita i skolan och allt annat runt omkring, bara fokusera på att må bra. Jag har mina toppar och dalar men dom här Dalarna har blivit way to djupa nu asså. Senaste två dygnen har jag sovit sammanlagt 8 timmar, fått "panikattacker" i sömnen och när jag är vaken. Det är ju förstås inte riktigt panikattacker, men det bara slår slint i min hjärna, jag vet inte vad som händer. Jag vill skrika rätt ut men jag vill inte dra till mig uppmärksamhet. Jag blir så frustrerad och förskräckt när jag märker vad jag håller på med, det här är Inte jag. Verkligen inte.
Just nu ikväll vart det extra mycket ståhej i mitt huvud om en sak jag inte kommer gå ut med, kommer inte snacka om det här med någon förutom den det hör berör eftersom jag vet att h*n kan hjälpa mig att hitta mig själv igen, att bli stark i mig själv och sluta trycka ner mig själv.
Jag är inte redo att snacka om något av det här än, nu ska jag ta mig en riktig tankeställare, är jag redo för en förändring? Vad är det som händer? Hur kunde det gå så långt att jag är rädd för mig själv? And so on så kanske jag vaknar imorgon pigg och glad, heh det kanske var lite för höga förväntningar.
Jag KOMMER klara mig igenom det här, det vet jag. Jag kommer vara en helt ny person om ett tag, en självsäker person med självförtroendet på topp. Jag behöver INGEN för att lyckas, jag måste bara tro på mig själv.
-Yes I'm smiling but inside I'm dying-