♥

Sen har jag kollat på hästar på blocket och kollat på film.

Fast jag vill ha en häst så är det nog bra att jag inte har en för jag vill inte ha den någon annanstans än i skäret och dit går inga bussar så kommer inte dit själv. Sen om man köper en häst så lär man sig ju bara att rida en ända häst. Jag har ju sjukt tur så får rida in vissa hästar åså och det kommer jag ju inte hinna om jag skaffar egen häst och då rider jag hellre in hästar och lär mig att rida bättre. För om man går på ridskola åså så lär man sig ju mer.

Jag har ju haft två hästar sen hade jag en häst som var som min men ändå inte om ni fattar ;)

Har inge bättre för mig så jag kan skriva om mitt liv när jag hade hästarna och om dom.

---

Det börja med att jag och Ida min syrra gick på ett ridläger i skäret och mamma har ju varit med hästar sen hon var liten så hon tränade någon unghäst trorja eller nå sånt och en av dom var Smilla, ett brunt gulligt föl som alltid hade öronen framåt och kom fram när man stod vid hagen, en helt underbart snäll häst. Medans jag och Ida höll på med våra hästar alltså på ridlägret så var mamma mesta tiden men Smilla. Sen kommer jag inte ihåg hur vi bestämde att vi skulle köpa henne men det gjorde vi iallafall.

Då hade Benita eller Lasse köpt en fin brun häst som hette Billy han var 20 år trorja när dom köpte honom. Så han var ju för gammal för att vara där, jag kommer inte ihåg och det var vi eller Emmah som köpte han från Benita men någon var det ju iallafall :)

Vi hade dom i alviksträsk, där Emmah och hennes pappa bodde då, dom hade ett jätte fint stall och fin väg man kunde rida på.

Emmah köpte en egen avlagd travare som hette Trolla, och en shetlandsponny som hette Mimmi. Från första gången jag träffa Mimmi så vart jag typ som förtrollad, det var den sötaste ponny jag sett. Hon var nästan helt svart lite vita strån på rumpan. Jag var ju ite stor då så det var en perfekt storlek för mig.

Det jag kommer ihåg som var jobbigast var nog då det var -30 grader på vintern då vi skulle ut dit och rida och när jag skulle få ut det frusna vattnet. Det var riktigt kallt. Fingrarna var helt frusna, typ hela kroppen var frusen. Jag fattar inte hur jag kunde göra det då jag var typ 7-8 år. Men Emmah bodde ju där så dom gav ju mat åså. Så vi hade tur med det :)

Mimmi vart som min häst fast jag ägde ju inte henne men Emmah är vuxen och kunde ju inte rida på henne så då fick jag det, det kändes som att jag var världens lyckligaste ! Sen ägde vi ju Billy då och de var som Idas, han är ju en stor häst och jag var lite liten och han kunde hitta på bus ibland ;) Det vet Ida ^^

Smilla var som mammas häst, hon var fortfarande lika glad och framåt. Det ändå hon var rädd för var när man tog på hennes ben.

När det gått ett tag skulle jag rida på ridbanan, det fanns inget staket där utan bara ett dike med massa stora stenar. Så då satt jag upp på Mimmi, jag red barbacka och vi skrittade och travade så ska jag galoppera på ena kortsidan för hon var riktigt tjurig, hon skulle alltid få som hon ville. Typ som jag då ;) Så sprang hon mot diket och hoppade över och jag fatta först ingenting men över kom vi iallafall ;)

Men så när dom fixat staketet så rusa hon mot staketet och stoppa in huvudet mellan dom två plankorna och då menar jag varje gång^^ jag var ju inte så stark då heller ;)

Sen en dag for jag Ida och mamma ut dit och vi skulle rida på vägen. Vi skrittade en bit och trava sen skulle vi galoppera en bit sen sakta av till skritt. Jag hade Mimmi och Ida Billy. Billy galoppera lungt, men Mimmi skena iväg och jag fick inte stopp på henne och ingen sadel hade jag heller jag kommer inte ihåg om jag ramla av men jag tror inte det.

Så då när jag kommit tillbaks till Ida och Mamma så skulle Ida sitta upp på henne och jag på Billy, då nästan så fort Ida suttit upp skenar hon iväg med henne med, vi ser henne inte längre efter en stund så jag tänkte att jag kunde trava iväg med Billy för att se var dom var men då kommer Mimmi galopperandes mot oss och Ida ligger i diket en bit bort, haha fan va kul det var ^^

Sen dess red Ida nästan aldrig Mimmi nåmer ;) Alla minnen där, det finns inte bättre.

Sen flytta vi som till Skäret och Mimmi blev ridskole ponny där.. Jag fattade ingenting jag var helt förkrossad.. Men jag hade ju tur för jag fick henne varje lektion och jag träffade henne varje dag nästan.

Ida skulle rida på Billy en dag och han var jätte pigg, jag kommer inte ihåg vad dom gjorde jag minns bara att han hoppa rättupp i luften och sparka bakut och Ida flög av och blev rädd efter det. Men allt ordna sig tillslut. Alla hästar kan ju vara busiga tillochmed 22 åriga ;)

Sen hände det som inge mer vi red på dom och hade det skojj. Jag skoja bara, vi var först i skäret sen alviksträsk sist björsbyn.

Men tillslut bestämde vi att vi skulle sälja dom, vi var för småa för att ha två hästar. Smilla sålde vi tillbaks till Benita och hon går fortfarande där och är en jättebra ridskole ponny. Det var våran morbror som ägde stallet i björsbyn och våran morbrors frus dotters pojkvän skulle hjälpa att fodra på kvällen i stallet och då såg han Billy, så då fråga han om det var Tserno Billy och det var det, hans syster hade ägt honom när han var ung. Hon hade ångrat sig jätte mycket och suttit och kollat på blocket varje dag för att hitta honom. Hon ville verkligen inte sälja honom men hon skulle plugga någon annanstans så hon kunde inte.. Men då köpte hon honom, det var ju inte enkelt att sälja dom, men hitills är det ju bra, Billy kom till sin gamla ägare som bor i happaranda som vi hälsar på ibland, Smilla kom till Skäret där vi är ganska ofta men sen Mimmi, den ponny jag satt och grät på kvällarna för att hon såldes till ridskolan, men då såldes hon vidare till jokkmokk, när jag fick veta det visste jag inte vad jag skulle göra, det kändes som att halva jag försvann då hon flyttade, jag grät nästan varje dag för att jag sakna henne, trodde aldrig det skulle bli så. Sen flytta hon så långt bort och jag vet inte var hon är nu heller. Jag kan fortfarande vara ledsen för att jag saknar henne, det känns typ tomt, alla bilderpå henne har försvunnit, jag har inte hittat en ända. Jag fick inte säga hej då eller jag fick ju det men det kändes ändå fel, trodde aldrig den dagen skulle komma då jag behövde säga hej då till henne föralltid.. Sen var hon bara borta en dag. Visste inte vad jag skulle göra. Har fortfarande inte kommit över det. Vi hälsade på henne en gång jag trodde jag skulle dö då jag såg henne alla minnen kom tillbaks i mitt huvud jag tänkte på alla gånger jag varit med henne. Jag trodde jag skulle börja gråta där men jag kunde ju inte bara ställa mig och gråta. Det var inte heller som jag tänkt mig.. Jag fick vara med henne i kanske 5 minuter sen skulle hon som ägde henne ut och rida. Att se någon annan rida på henne, det var som att någon tog ut mitt hjärta och slet det i stycken, jag ville bara bort därifrån.

Hela vägen hem var jag påväg att börja gråta men jag ville inte, men sen när jag kom hem kunde jag inte hålla mig jag gick och la mig i sängen och tårarna bara sprutade.

Det känns som att hon fortfarande står där i stallet.. men jag har fattat att jag aldrig mer kommer få träffa henne nu,, När jag var mindre försökte jag samla så mycket så jag kunde köpa henne fast jag fatta att det aldrig skulle gå men jag ville inte bara lämna henne utan att försöka. Just nu vet jag inte var hon är. För tjejen som hade henne måste ha växt ur henne nu.

Nu vart de långt men puss på alla söta läsare som orkat läsa allt ♥

Mimmi ♥